Min mormor Julia somnade in i dag...

Egentligen så borde vi inte känna sorg... Det var vad hon önskade. Men det är lätt att säga... Det är alltid sorgligt när en människa dör. Efter två små blödningar i hjärnan så tappade hon talet och blev förlamad i ena sidan i söndags. Igår trodde mamma att hon skulle klara upp det och överleva... Men jag tror inte att mormor ville det helt enkelt. Att bli förpassad till ett liv där hon är fånge i sin egen kropp. Nepp... det passar inte min mormor inte!

Så tidigt i morse, på sin egen 86-årsdag så tog hon sina sista andetag och blev hämtad av morfar. Han hade väntat nog nu...

Sov gott älskade lilla mormor. Vi kommer att sakna dej. Mycket.